Mötet öppnades av Paul Kongstad och Marie Gardtman där samtliga, cirka 90 deltagare, hälsades välkomna.
Direkt efter inledningen höll Anders Johansson föredrag om Bolognaprocessen. För att samordna och likrikta högskole- och universitets utbildningar i Europa har man framarbetat en gemensam struktur. Man har delat upp examen i yrkesexamen och generellexamen där generell examen innefattar de olika forskningsnivåerna som genomsyrar utbildningarna. Samtliga examenssteg skall innehålla ett individuellt arbete.
Direkt efter var det SLAS (Ambulansöverläkarna i Sverige) tur att förmedla sin syn på ambulanssjuksköterskans kompetens och framtid. Ambulansöverläkarna i SLAS ser gärna att sjuksköterskor som börjar arbeta i ambulanssjukvården får genomgå en motsvarighet till läkarnas "ST-utbildning" med lön under en period efter utbildningen. SLAS reflekterar även över fördelar med att genomgå specialistutbildningen på halvfart och samtidigt vara ute i verksamheten på halvfart. I Östergötland lämnas cirka 5 % av patienterna hemma. När detta sker är det viktigt att verksamheten har en handlingsplan vid eventuella felbedömningar. Detta sker genom utarbetade beslutsdokument och riktlinjer som sjuksköterskan kan luta sig mot.
Efter SLAS var det dags för Paul Olsson som representerar RAS (Riksföreningen för Ambulanssjuksköterskor i Sverige), som utgör en gren i Svensk Sjuksköterskeförening (SSF). Paul Olsson, som till vardags arbetar som ambulans- och IVA sjuksköterska inom ambulanssjukvården i Skåne, belyste flera exempel på paradoxer inom ambulanssjuksköterskans yrke. Som exempel reflekterade Paul över skillnaden mellan "transportambulansen" och "IVA-ambulansen" samt de olika bemötanden och förutsättningar man ställs inför när man tjänstgör på dessa. Som exempel berättade Paul att man arbetar under olika delegeringar beroende på vilken av ovanstående ambulansen man tjänstgör på trots att man har samma kompetens oavsett vilket fordon man bemannar.
Efter att RAS haft fördrag var det dags för David Liljeqvist från Vårdförbundet att ge sin bild av ambulanssjuksköterskans kompetens i framtiden. Huvudbudskapet var att man skall använda ambulanssjuksköterskans kompetens fullt ut. Vidare belyste David problemet med delegeringar som utfärdas till ambulanssjuksköterskor, verksamma inom ambulanssjukvården. De specifika uppgifter/medicineringar som ambulanssjuksköterskor genomför i sitt yrke innefattas i dess legitimation. Därför är det både överflödigt och felaktigt att utfärda delegeringar till sjuksköterskor i ambulanssjukvården. Däremot ser Vårdförbundet positivt på kompetenskort.
Nästa föredrag hölls av Helena Sjölin Borovszky och Eva Styrwoldt från Nätverket För Utbildare. Syftet med detta nätverk är att likrikta samtliga högskole- och universitetsutbildningar inom prehospital akutsjukvård samt att arbeta för upprättandet av en kompetensbeskrivning. Nätverket arbetar också med frågor som; Vad skall ambulanssjuksköterskan ha för titel? Vad skall ambulanssjuksköterskan kunna?
Nästa talare var Britt Stålhandske som representerade SOS-alarm. Britt redogjorde för SOS sjuksköterskans kompetens och arbetssätt samt rekryteringsprocessen. SOS-alarms rekryteringsprocess är omfattande. De krav SOS-alarm har inför anställning är att sjuksköterskan skall vara legitimerad, ha en specialistutbildning, minst tre års yrkeslivserfarenhet från sjuksköterskeyrket, ha god landstingskännedom, vara väl förtrogen med ambulanssjukvården, ha katastrofmedicinsk kunskap, kunna engelska, vara datakunnig och ha kännedom om TIB-verksamheten. Sammanlagt kostar de utbildningar som en ny sjuksköterska genomgår 400 000 kr. Sjuksköterskor som arbetar på SOS-alarm har som uppgift att ta emot 112-samtal, bedöma om det finns ambulansbehov, bestämma prioritet och bistå med medicinsk rådgivning tills ambulansen anländer. Vidare ingår även att bevaka patientkön då SOS-alarm har vårdgivaransvar till dess ambulansen anländer. Britt berättade även om vilka nuvarande och framtida samarbetspartners SOS-alarm har. Exempel på dessa är 1177 (SVR), psykiatrin, giftinformationscentralen (GIC), sociala jouren och hemtjänsten. Lotta Sundkvist, avdelningschef på sjukvårdsrådgivningen (SVR), i Norrbotten/Västerbotten var nästa person att inta talarstolen. Lotta berättade om de goda erfarenheter man fått av att sammanlänka SVR och SOS-alarms funktion HMK (Högre Medicinsk Kompetens). Sjuksköterskorna som arbetar på SVR i Norrbotten/Västerbotten har även HMK- funktionen, utöver de ordinarie arbetsuppgifterna. Lotta belyste även vikten av ett väl framarbetat beslutsstöd som hjälp vid guidandet av patienter till rätt vårdnivå/vårdinstans.
Efter lunchen var det dags för Ola Dahlberg, verksamhetsschef för ambulanssjukvården i Västmanland, att förmedla den offentliga verksamhetens synvinkel. Ola visar upp ATLS-konceptets bokstäver, ABCDE, i bildspelet och "fetmarkerar" bokstäverna A och B. Huvudbudskapet är att Airway och Breathing kommer först i prioriteringen därför måste ambulanserna bemannas av minst en anestesisjuksköterska i varje ambulans men däremot kan den andra sjuksköterskan inneha specialistutbildning i psykiatri eller geriatrik alternativt vara ambulanssjukvårdare. Olas föredrag åtföljs av en livlig diskussion om kompetensen i ambulanserna i framtiden. Många röster höjs som menar att anestesisjukvård motsvarar en liten procent av alla arbetsuppgifter som utför i en ambulans och måste sluta prägla ambulanssjukvården. Det viktiga är att sammanfatta vad ambulanssjukvård innebär och implementera detta i de utbildningar som genomförs inom prehospital akutsjukvård i Sverige idag. Eija Hägg, Områdeschef för Falk, var nästa person att hålla föredrag. Eija reflekterade över effektiviteten inom ambulanssjukvården och arbetstidsförläggningen genom att belysa att viss ambulanspersonals arbetsschema enbart omfattas av sju arbetspass per månad (dygnschema). Mycket kan förbättras och därmed effektiviseras för att nå bättre produktion.
Efter Eija fick Maaret Castrén, professor i akutsjukvård ordet. Maaret redogjorde för olika internationella perspektiv på kompetensen inom ambulanssjukvården. I Nova Scotia, Canada, har man olika kompetensnivåer. Första nivån benämns Basalnivå, vilket motsvarar ambulanssjukvårdarutbildningen. Nästa nivå, Advanced, motsvarar sjuksköterskekompetens och Critical Care som motsvarar intensivvårdsjuksköterskans kompetens. I Finland har man två nivåer; Ambulanssjukvårdare (sex månaders utbildning) och Akutvårdare (motsvarar ambulanssjuksköterskekompetensen i Sverige). Man studerar hela utbildningen i ett svep och erhåller examen som akutvårdare direkt. Fredrik Leek, som arbetar som sjuksköterska i ambulans i Västmanland, var nästa person att ge sin bild av ambulanssjuksköterskans kompetens i framtiden och är inte själv ambulanssjuksköterska utan innehar en intensivvårdsjuksköterskeexamen. Fredrik förmedlade samma syn på kompetensen som Ola Dahlberg gjorde (se ovan). Han ansåg inte att den utbildning som leder till examen i prehospital akutsjukvård var förenlig med ambulanssjukvården. Fredrik menade att de kollegor som studerat ambulanssjuksköterskeutbildningen, efter att ha arbetat ett antal år inom ambulanssjukvården, inte ansåg att det gav ytterligare kunskap vilket han jämförde med dem som istället studerat anestesisjuksköterskeutbildningen. Efter föredraget följde diskussioner bland åhörare och föredragare. Reflektioner som framkom var att man kan få anställning inom ambulanssjukvården utan någon som helt erfarenhet idag vilket inte är möjligt inom anestesisjukvården. Därför är det viktigt att ambulanssjukvården enas om att enbart anställa sjuksköterskor med specialistutbildning inom prehospital akutsjukvård för att nå den kompetens man strävar efter parallellt som arbetet fortgår med att utforma innehållet i specialistutbildningen till att vara förenligt med de arbetsuppgifter ambulanssjuksköterskan genomför. Sista föredraget för dagen hölls av Marita Sander-Schaale som under många år varit verksam som regionpolitiker i Region Skåne. Marita tog oss med på en tidsresa genom ambulanssjukvårdens utveckling i Skåne som kantats avproblem som de negativa effekterna av starka gränser mellan distrikten, starka viljor och olika synsätt. Från att ha utvecklat funktioner som läkarbilar i Skåne till att avveckla de samma med anledning av den ökade kompetensen i ambulanssjukvården. Dagen avrundades med en paneldiskussion där följande frågor diskuterades; Vilken kompetensutveckling är önskvärd? Vad behöver medborgaren? Vad behöver patienten? Hur samverkar svensk ambulanssjukvård kring kompetensfrågor i framtiden? Forskningsaspekter?
Marie Gardtman och Paul Kongstad sammanfattade dagen och informerade om den stundande FLISA-konferensen som i år kommer att anordnas i Leksand. Tema för konferensen kommer att vara just ambulanssjuksköterskans kompetens i framtiden!